darkfallen.blogg.se

Det har vart en fruktansvärt tuff dag.. 3 timmars sömn på över ett dygn. migrän över ett dygn, det vägrar släppa.. :( till och från blir ljudet runtomkring för mycket och jag täcker för öronen. jag blir dosig av ljudet som försöker tränga sig igenom kudden / täcket eller mina händer. Känner mig inte bra, och är darrig inombords, men kokhet utanpå.  Dagen på jobbet trots migrän, ett under att jag klara det ens men ett gång värktabletter är det bara bita ihop. har ju inte råd att va hemma. :(  ibland är så skönt att vi jobbar två, och speciellt på utflykter eller saker vi ska göra. Men det gick över förväntan på jobbet, och det känns bra för alla inblandade som vart lite oroliga över denna dagen.  det är en lättnad, en lättnad för jag vet att jag kan gå in i min roll, min roll som assistent och som medmänniska och va pedagogisk. DOCK går det inte alltid, sa ju faktiskt upp mig pga att jag inte klarar av det flera dagar i veckan flera timmar om dagen. men att ändå betyda så mycket och spela en stor roll i mitt arbete fast jag är där någon gång då och då i veckan. Men klarar inte av att gå upp i tid, men min ekonomi skulle vilja det, men mitt psyke och min kropp skriker nej.   jag måste få till livet på en okej bana igen snart, för jag orkar inte kämpa för livet.  vem gör det?

Nu sitter jag här sömnlös, däckade 1,5 timme när jag kom hem av utmattning, men vaknade av huvudvärken. livet känns så tomt, så otroligt tomt, utan anledning egentligen? har mitt hem, har mina två hundar som håller mig uppe, går inte va för sjuk med två hundar, det är svårt. Har Han som gör sitt yttersta för att hjälpa och försöka förstå. Hur orkar han? jag skäller , jag gnäller, jag gråter, jag skriker, jag är uppe i varav, jag är manisk, jag babblar osammanhängande och alldeles för djupt. jag blir arg, jag surar, jag blir tyst, jag blir kall. jag försöker förklara, och ger upp. jag säger mm när han frågar hur jag mår. Jag är långt borta då jag är någon annanstans där jag måste va dit jag kommer ibland, där ingen annan kommer in. i den sjuka djupa ångestens värld. jag tycker så synd om honom som fallit för mig, har allt mina underbara bra sidor, men dom är få. och det kan inte va ett liv någon vill leva? att leva vid sidan av mig. jag kan inte ge honom trygghet, inte ens närhet för jag glömmer av hur man gör ibland det känns främmande och skrämmande. jag har inte energin för att hålla mig över ytan, hur ska jag då kunna hjälpa den underbara person att känna sig älskad och uppskattad? för visst älskar jag honom, av hela mitt hjärta. men även om man är älskad vill man kunna känna att man är de? uppleva att man är det? När jag går från glad, till ledsen snabbt är det så skönt att bara slänga sig bredvid honom, jag vet att jag kommer få en puss i pannan, jag vet att han förstår han känner av. Eller när jag spottar ut från ingenstans att jag älskar honom. Det är det lilla jag kan ge honom, men det känns inte som en trygghet för jag vet verkligen inte hur jag mår från dag till dag, timme till timme kan pendla fort och jag kan inte kontrollera det alla gånger, mer sällan än ofta.

Mitt huvudspränger jag vill sova, jag vill må bra det är min helg att jobba. Jag måste jobba Fredag lördag har inte råd att stanna upp och bli sjuk eller vara sjukare. Måste... så mycket måsten i livet, måsten ger ångest, blandat med struktur. Man måste ha lite struktur, men måsten? Suck...